Jag tänkte skriva en kommentar hos Anna , men insåg att det skulle bli ett helt blogginlägg, så bättre jag skriver här, tror jag.

Jag har oxå bloggat om hela det hemska i Norge, men redan på kvällen när det hänt slutade jag ta in... Jag gör ofta så när något blir så stort att jag inte kan greppa det... Det betyder inte att jag är känslokall och inte bryr mig, min hjärna klarar bara inte av mera... Sen är det väl fortfarande så att livet går vidare, att vi har våra egna sorger och bekymmer oavsett vad som händer i världen... Jag kan inte ta bort mitt eget bara för att något ännu hemskare händer andra... Det känns ganska futtigt, men så är det i min värld... Det ÄR hemskt, det är mer än hemskt, det är stor tragedi och det känns som att världen aldrig mera kommer bli sig lik, men samtidigt har jag mina egna saker att tampas med... Min oro inför bebisens ankomst, inför förlossning, inför min väns flytt (som jag skrev om i ett tidigare inlägg, och som nu kommer ske, eftersom de fått ett bud på huset nu...)

Livet går vidare. Jag är inte drabbad i personlig mening, jag känner med de som är det, men... Nej, jag vet inte vad jag ska skriva, det känns som att jag framhåller mig som större än allt det som har hänt, och det är inte det som är tanken. Jag vill bara få fram att trots det som har hänt, så fortsätter mitt liv i samma banor som det gjorde innan...

Nej, som sagt, jag vet inte vad jag ska skriva och jag tror jag stoppar här. Ska lägga mig i soffan en stund, för idag är ingen bra dag sett ur magsynpunkt. Bebis rejsar, magen rejsar (dags för mera blåbärssoppa) och det känns allmänt olustigt. Vaknade av illamående inatt några gånger, så jag hoppas inte det är nån magsjuka på gång... Ska sätta mig och fylla i pappret till förlossningen sen oxå och även börja fundera på BB-väska. Inte för att jag tror det är dags än, men det känns inte så himla bra att svamla omkring här i värk och villa när det väl är dags...