Hon är här!

Den 10 aug kl 06:08 kom hon, Nora Maria Kristina, 45 cm lång och 3050 g tung och gräsligt söt :-) Knappt två skitar hög och inga kläder passar... hon drunknar i allt...

Just nu sover hon, så jag kör på här så långt jag hinner... Blir det uppehåll mitt i en mening, så har hon vaknat och då är det snabba rycka som gäller, för det är en matfrisk dam numera (från början var det lite värre...), som kräver mat fort när hon är hungrig annars går världen under... men vi tar det hela från början...

På em den 9:e när jag skrev om värkar och funderingar, så trodde jag nog inte att det var på riktigt. Inte förrän jag pratade med K och fick en värk samtidigt och bara kunde kvida en lång stund... "Men det är klart att det har börjat", hojtar hon i telefonen, "annars skulle du inte låta sådär... Ring N för guds skull!" Det gjorde jag nu inte, för så på gång var det inte. Kl 22 däremot, när inte Panodil hjälpte längre, vetekudden bara var i vägen och jag hade tagit en dusch som inte hjälpte ett skit, så ringde jag till mamma och bad henne komma. Så vi jobbade på där ett tag, värkarna kom med 5-10 min mellanrum, men var inte så starka, så vi avvaktade. Kl 23:40 ringde jag till förlossningen, för då hade jag haft tre starka värkar på en halvtimme. "Jag tror att det är bäst att ni kommer in", sa barnmorskan jag pratade med. Då ringde jag N. Jag var jättelugn och han helstirrig men 00:45 kom vi in på förlossningen... Det första jag hörde var en tjej som höll på att förlösas och hon vrålade som ett djur... "Jag vill åka hem", sa jag och ville helst springa och gömma mig... Då var jag lite rädd...

Vi kom in på ett rum, fick ligga med ctg en halvtimme, som såg bra ut och så skulle hon känna om jag var på gång el om det var falsklarm... Då var jag öppen 4 cm, så vi fick stanna. Vi pratade smärtlindring och hon skulle jobba för min ryggmärgsbedövning, men först tyckte hon att ett lavemang och en dusch kunde vara bra. Det höll jag med om, och under duschen så ökade värkarna i styrka. Kl 2 fick jag komma in på förlossningssalen, och där konstaterade nästa barnmorska att jag var öppen 8 cm. "Jag är ledsen, men du hinner inte få någon ryggmärgsbedövning", sa hon, "lustgas kanske kan vara bra?" "INGEN LUSTGAS", röt jag och andades på. När värken lagt sig, så förklarade jag varför, om min fobi för masken i ansiktet och att jag bara inte klarade av det. Hon hade inte läst mina papper, men när hon gjorde det så förstod hon. så jag andades på och sket i annan smärtlindring. Tänkte att om det inte är värre än så här, så ska det nog lösa sig... Kl 5 ca ville jag lägga mig ner, hade stått upp fram tills dess och bara ett par minuter senare kom första krystvärken. Jag krystade, stönade, pustade och morrade... "När nästa värk kommer vill jag att du är tyst, håller kvar luften i lungorna och pressar neråt", sa barnmorskan. Ok, tänkte jag, här ska krystas och jag tog i för kung och fosterland när nästa värk kom. Då började det hända grejer, sa hon. Då var klockan ca 5:30 och det började vara jobbigt, tyckte att ingenting hände, och lite rätt hade jag, för bebisen, som senare skulle bli Nora, kom lite snett in i förlossningskanalen och fastnade lite. Värkarna dog lite och jag fick värkstimulerande. Strax efter 6 kom en rejäl värk och där kom hon... "Krysta", ropade barnmorskan, "men när jag säger till måste du hålla emot!" Det gick tydligen bra och sen var hon här, vår lilla tjej.

Vår lilla tjej hade det lite jobbigt med andningen allra först, men läkaren trodde bara att hon hade slem kvar i luftrören och när hon fick en spruta skrek hon som bara den och sen var problemet över.

Vi hade tänkt åka hem på fredagen, men då funkade fortfarande inte amningen, så vi bestämde att vi skulle vara kvar till lördagen istället... det blev ingen hemgång då heller, för då började hon bli gul... För att få bort det gula måste man äta och få dagsljus, men när maten inte fungerar, så blir det en ond cirkel och bebisen blir trött och slö... Då kan man få ligga i solbädd, och det var precis det Nora fick göra tillslut. Hon solade och jag pumpade för glatta livet. I måndags var billirubinvärdet betydligt lägre och då fick vi klartecken för att åka hem, och sen har det mest varit en evig matkamp. Vi skulle äta var tredje timme för att hon gått ner så mycket i vikt, så det har mest varit en kamp mot klockan. Men nu har äntligen amningen kommit igång ordentligt och hon säger själv till när hon är hungrig, så igår när vår bvc-sköterska var här hade hon gått upp 70 g från i måndags, och det tyckte hon var jättebra :-) Ändå bättre var att hon sa till själv, tyckte hon, så nu äter vi när Nora är hungrig... Dvs hela kvällarna just nu, men hon sover någorlunda på nätterna, så får väl ta det... ;-)

Finns nog massor jag missat, men jag började på det här inlägget på eftermiddagen när fröken sov, och sen drömde hon och blev jätteledsen och sen har vi typ ätit och ätit och ätit. Jag har visst ätit däremellan oxå, och nu är det matdags igen, och sen sovdags...

Kram och godnatt