Om konsten att leva...

... utan barn medan man väntar på att det förhoppningsvis ska bli några... Det tänkte jag skriva om igår, för igår var jag irriterad, eller rättare sagt av olika anledningar så blev jag irriterad. Tänker inte gå in på vad det var som hände, det är inte det som är det viktiga här, utan just hur man lär sig att leva med det faktum att det kanske faktiskt inte blir någon avkomma... Vi är fortfarande bara i början på vår resa, och eftersom jag inte lyckades få tag i nån Pergo till den här cykeln (restad i hela landet, troligtvis i lager igen på ons), så står vi fortfarande på samma ställe... Men faktum kvarstår, en vacker dag kanske vi står där och inser att våra chanser är uttömda, det finns inget kvar... Det är något jag tänker på, redan nu, och som jag tänkt på ett tag...

I julas tog allt bara tvärstopp. Jag orkade inte, minsta lilla tanke på barn gjorde mig totalskraj, jag var fullständigt tvärslut till kropp och tanke, grät för minsta lilla, och mådde skit... Då började jag tänka de här tankarna. Just då ville jag inte ha barn, ville inte tänka på graviditet och allra minst hormoner och IVF... Tanken skrämde mig så mycket att jag medvetet "missade" ÄL i två månader...

Idag mår jag betydligt bättre, och eftersom de flesta vet att jag är på gång med nya hormoner, så förstår ni säkert att inte-vilja-ha-barn-tankarna är borta. Men... det är fortfarande inte allom givet att just vi kommer att lyckas ändå... Och de tankarna är ganska påtagliga. Men ändå är de inte jobbiga. Vi har pratat ganska mycket om det här, och att från början ha tänkt oss en 2-3 små barn, så är vi nu nere på att vi är jätteglada om vi lyckas med ett, men samtidigt börjar vi nog kunna leva i tanken att det kanske inte blir några alls, och ändå känna att det finns andra värden i livet. Det här är långt ifrån mitt första val, jag vill fortfarande ha barn och vi har fortfarande alternativ, men det finns annat... Jag börjar inse det. Och på något vis tröstar den tanken just nu... Jag kommer leva vidare, vi kommer leva vidare ändå...

Sen vore det himmelens trevligt att typ klämma ut trillingar, så kanske en del förstår att vi inte bara är att ta för givna, och att vi kan ställa upp till höger och vänster och skjutsa och greja och hämta hit och dit... *hhrrmm* Parentes där, och jag slutar med den...

Ha en fin Alla Hjärtans Dag! Min sambo gjorde mig glad igår redan. En liten, men fin gest, som jag inte hade trott... :-)

Kram på er